saganomc

när jag slappnar av putar min mage ut och det skrämmer mig.
jag har jämt varit pinnsmal. som en sticka. kunnat räkna alla revben genom tröjan. aldrig hittat jeans. men det är sån jag är bara, lyckligt lottad med en bra ämnesomsättning. har alltid kunnat äta som det fallit mig in, vissa gånger med lite mer samvetskval men aldrig att det har gått överstyr. inga ätstörningar här inte.

men ändå. nästan hela mitt liv har jag hört att det ser ut som om jag hade anorexia. ibland har jag hört det oftare, ibland mer sällan. oftast var under högstadiet. det sjuka är att folk säger det med beundran i rösten. som en komplimang. som om det vore nånting bra. som att jag borde vara stolt. som att jag borde bli glad över att höra det.

jag vill bli arg. jag blir faktiskt arg. jag säger emot, jag påpekar att det faktiskt är en sjukdom, jag diskuterar. men någonstans inom mig blir jag också glad. hallå ! dom tycker det är fint ! dom tycker du är fin. dom är avundsjuka ! dom vill vara som du. du är smal och det är beundransvärt. du har något som är beundransvärt, något som du kan kontrollera, behålla.
men vet ni vad som händer nu ? min mage putar ut. och jag blir rädd för att ingen någonsin ska säga till mig att jag ser anorektisk ut igen. 
det är fel. jag är inte sjuk. jag tänker inte bli sjuk. faktiskt på riktigt så har jag ett sunt förhållande till mat och min kropp. bara det att just nu är jag lite rädd. och då är det skönt att skriva av sig. fortsättning följer nog.